Kom precis hem efter ett fantastiskt intressant lunchmöte med Profile Analyzer hos Subito. Profile Analyzer är en mobilapp som bygger på DISC-teorin som berättar vem du är. Och hur andra människor uppfattar dig. Jag älskar såna här test. Tycker att det är extremt fascinerande att se hur andra människors uppfattning av mig kan skilja sig från varandra, och från min egen.

Gjorde ett liknande test då vi hade en föreläsare från Kaospiloterna i Danmark när jag gick på Masters of Media. Insåg då att en del folk som hade observerat men inte kände mig hade en totalt motsatt bild av mig än min egen. En stund undrade jag om jag var helt verklighetsfrånvänd. Sen gjorde jag testet på några av mina närmaste vänner och tvingade dem att vara 100 % ärliga. Och insåg att de hade en nästan exakt likadan uppfattning av mig som jag själv hade. Efter lite självrannsakan insåg jag att det grundade det sig i att mina vänner, de jag själv valt och tyckte om, tog jag mig tid för, och valde att visa mitt rätta jag. Medans andra människor hade en tendens att obemärkt segla förbi i periferin, jag släppte inte så lätt in nya människor i min privata sfär. Egentligen handlade det nog mest om att jag redan hade fullt upp, för mycket att tänka på, jag orkade helt enkelt inte engagera mig i allt och alla. Insåg dock att dessa andra lätt kunde uppfatta mig som dryg, introvert och kanske lite av en besserwisser. Självklart inte en smickrande bild. Dessutom en felaktig (hoppas jag), då ingen av mina vänner eller bekanta uppfattade mig så. Så sedan dess har jag försökt att engagera mig mer i även annat folk, vänners vänner, bekanta och okända människor. Alla människor vill bli sedda. Jag har försökt att jobba bort min reserverade sida och bli mer utåtriktad och social. Förhoppningsvis har jag lyckats. (Lite grand i alla fall?). Givetvis har jag inte lyckats charma alla i min omgivning sen dess, det gör man aldrig, men det där testet var tveklöst ett viktigt ögonblick i mitt liv. Ett uppvaknande kan man säga.

 

Fick ett mail igår, från en person som känner mig ganska väl. Han skrev:

“Om jag inte visste att du var sÃ¥ härlig sÃ¥ skulle jag nog tycka att du var dryg. Läst din blogg igen…”

Han syftade pÃ¥ mitt blogginlägg “Farstaglitter“. Och jo, han har definitivt en poäng. SÃ¥ för att förtydliga, det har egentligen inte med Farsta att göra, det är kommunaltrafiken det handlar om. Vi är ingen bra kombo. Vet inte varför just Farsta rÃ¥kade bli mitt favomobbingobjekt . Det bara blev sÃ¥. Det hade lika gärna kunnat vara Rinkeby, Kungsängen eller Djursholm. Jättedumt. FörlÃ¥t. Ska börja skänka pengar till Friends för att kompensera. För mobbing är inte okej.

Så Farsta, från djupet av mitt hjärta - förlåt. Det är inte du, det är jag. Vi kan väl vara vänner ändå?

Finns det något värre än att vara olyckligt kär? Jag kan inte komma på något just nu iaf. Åtminstone inte något jag själv fått erfara. (Krig, svält, våldtäkt och sånt spelar liksom i en helt annan liga, så det räknas inte just nu). Alla har nog varit med om det nån gång? Alla har varit drabbade. Krossade. Drunknat i en bottenlös avgrund fylld med känslomässig sörja bestående av obesvarade frågor, mörker och tårar. Själv har jag bara drabbats ett par gånger. (Den ena gången var när jag gick i sjunde klass). Jag skyr olycklig kärlek som pest, så till den milda grad att jag hellre backar än riskerar att bli sårad. Vågar aldrig satsa 100 % om mitt hjärtegull inte satsar minst det dubbla, utan bygger istället upp murar för att skydda mig själv. Fegt. Jag vet. Men jag har även haft förmånen att få uppleva äkta lycklig sprudlande kärlek. Flera gånger. Ibland känns det helt rätt och då vågar jag satsa. Och sen har det i och för sig alltid gått åt h-vete förr eller senare. Och det kan också göra fruktansvärt ont. Men jag ångrar inget utan är innerligt tacksam för den tid det varade. Och jag har inte gett upp hoppet. En dag, nån dag, kanske imorgon, eller om tio år, så kommer jag att träffa Mr Right. Det vet jag.

Varför allt detta svammel? Jo för att jag har snöat in pÃ¥ Adeles - “Rolling In The Deep”. Jag kan inte fÃ¥ nog av den lÃ¥ten. Den är underbar samtidigt som texten är vansinnigt sorglig, och hennes hennes röst är hjärtskärande. Det gör ont ända längst in i mitt pansarklädda stackars hjärta…

Bild för YouTube förhandsgranskning

Ni som följt min blogg ett tag vet att jag och kommunaltrafik inte kommer sÃ¥ bra överens. SÃ¥ eftersom jag inte har nÃ¥gon egen bil brukar jag väldigt sällan röra mig utanför tullarna. Om jag inte har en anledning värd en taxiresa. Och det händer det väl inte jätteofta. Det mesta jag behöver finns inom cykelavstÃ¥nd frÃ¥n där jag bor pÃ¥ Gyllenstiernsgatan. Folk som känner mig privat vet att jag brukar skämta om att jag bor i Farsta. Man kan säga att Farsta är mitt favoritmobbingobjekt när det kommer till förorter. Vet inte varför men av nÃ¥n anledning blivit lite av en grej. Ärligt talat har jag aldrig nÃ¥gonsin varit i Farsta, sÃ¥ det är väldigt elakt och oförtjänt när jag tänker efter… Och just därför sÃ¥ tyckte jag att det skulle bli helt fantastiskt spännande att fÃ¥ Ã¥ka dit med Nokias bloggturné idag.

Farsta centrum är kanske inte en våt dröm när det kommer till arkitekturlösningar, men där finns många bra butiker - bland annat Expert, Telia, OnOff, Mobilizera, 3, Telenor, Teknikmagasinet, Tele2, The Phonehouse och Clas Ohlson - och vi har besökt allihop! Vårt uppdrag går ut på att påminna om att Nokia N8 är världens bästa kameratelefon (har nog sagt den meningen en miljon gånger snart), fota snygga bilder på all butikspersonal med N8:an och lägga upp dem på vår Nokiablogg som finns inne på en infosida för Nokias återförsäljare. Och så delar vi ut stora lådor fulla med godis. Alla älskar oss, och vi älskar vårt jobb! Träffade väldigt många fantastiskt trevliga, galet roliga, härligt energiska butikspersonal idag. Och såg även en hel del intressant folk som gick runt i gallerian. Riktigt spännande. Tack Farsta!

När man skriver blogginlägg mitt i natten efter att ha stängt Rose, som mitt förrförra inlägg kan det bli lite kryptiskt. Eller missvisande. Jag skulle aldrig få för mig att promenera hem i snökaoset mitt i natten, inte när det finns taxi. Var trött så orkade inte gå vidare till White Room. Ville hem och sova. Känns som att utgång till 03 räcker gott och väl, min dygnsrytm är tillräckligt verklighetsfrånvänd som det är. Och att jag var så nöjd med singellivet just då hade med sömn och inget att annat att göra. Tanken på att man har en tom säng som väntar hemma, och slippa ha någon som ska vara med och trängas och som snarkar i ens öra kan vara en utopi när man har oändliga mängder sömn att ta igen.

Nu en powernap till. Behöver ladda med skönhetssömn inför ikväll. Och så en liten bild från Collage igår.

En liten summering av kvällen: Killar är spännande och ibland lite härliga, men lite för ofta totalt oberäkneliga. Orka gå till White Room om man är på Rose vid stängning och kan promenera hem på ett par minuter? Fortfarande fantastiskt nöjd med att vara singel. Bra kväll mao. Punkt.

Jag och Morten pratade lite om det där med barn igÃ¥r. SvÃ¥rt att undvika ämnet när epidemin gÃ¥r lös. “Vill inte du ha barn?” undrade han. Jo visst, klart jag vill. Men absolut inte nu. För mig är inte barn ett självändamÃ¥l. Utan den dagen jag väljer att skaffa barn sÃ¥ är det när jag och min äkta man är redo. Ett vackert resultat av det fantastiska som är vi. Jag är liberal pÃ¥ väldigt mÃ¥nga punkter, men just vad det gäller killar och förhÃ¥llanden är jag nog ovanligt konservativ, och är naiv nog att tro stenhÃ¥rt pÃ¥ kärnfamiljen. Och just nu är det ju bara jag. Inte sÃ¥ bara i och för sig, men att addera barn till den ekvationen känns extremt avlägset.

Jag är mycket hellre lyckligt singel än i ett halvdant förhÃ¥llande. Och hellre barnlös vid 45 än ensamstÃ¥ende mamma. Min syster fick dock sitt första barn när hon var 37. SÃ¥ jag känner ingen som helst stress. Och, när man väl skaffat barn är man ju lÃ¥st i typ 18 Ã¥r sÃ¥ varför skynda fram det om man kan vänta? Ärligt talat är jag inte ens särskilt förtjust i barn. Men ingen regel utan undantag. Fick hem foton pÃ¥ min systerson för nÃ¥gra dagar sen. Han är söt som socker, helt bedÃ¥rande. Att han är ett ovanligt tyst barn kan ha med saken att göra. Han har bra gener helt enkelt. Det är nog som de brukar säga “Egna barn och andras snorungar”.

Tänk vad mycket information på några få korta meningar i en chatt. Hur klarade vi oss innan FB?

Ojdå. Hoppsan. Jag gick visst ut en sväng ikväll. Det var inte alls planerat eller meningen, det bara blev så. Kände ett övermäktigt behov att göra något icke jobbrelaterat. Så det blev en liten runda med Pauline, Malin och Sara mfl som anslöt under kvällen, till Bistro Jarl, Noppes, Collage, Nobis och sedan tillbaka till Bistro Jarl igen - helt klart bäst ikväll, vilket firades med lite dans i soffan.

Att dansa i soffan pÃ¥ BJ tillhör inte vanlig sed eller bruk, eller “icke-att-höja-pÃ¥-ögonbrynen-manér”. Hur som. Givetvis (är trots allt portad pÃ¥ Cafét för mindre) tittade jag mig nÃ¥got oroligt omkring och fick direkt ögonkontakt med en man av dignitet nog att avgöra vad som gÃ¥r för sig och icke pÃ¥ Bistron. Han nickade uppmuntrande. Sedan var det full fart i soffan vill jag lova er. Jag, Nadja, Patrik och Fredrik var i vÃ¥rt esse med varsitt champagneglas i högsta hugg, och jag vaktade gardinstÃ¥ngen noga. Det mÃ¥ste man villkorslöst göra. Annars rasar den ner direkt. Har jag fÃ¥tt erfara sedan lÃ¥ngt tillbaka.

Nog sagt om detta hejdlöst roliga. Efter att vi trappat ner frÃ¥gar jag mannen som har rätt att peka med hela handen pÃ¥ BJ om han verkligen samtyckte. Svaret blev: “Snygga människor fÃ¥r göra vad de vill. Du är väldigt snygg sÃ¥ du kommer nog undan med det mesta”.

Och den meningen kunde jag leva länge på. Åtminstone en timme till så att vi kunde stänga Rose.

“Den som är hungrig fÃ¥r äta”.

Kom pÃ¥ det häromdagen. Kan appliceras pÃ¥ bÃ¥de det ena och det andra…